Hur ska jag hitta tillbaka till dikten? En fråga som jag ofta ställer mig i tider när allt språk som omger mig verkar dött och andefattigt. Eller uttjänt och förbrukat. Också (eller kanske framförallt) mitt eget. Kanske var det törsten efter ett annat språk som fick  mig att alldeles nyss dra ut Göran Sonnevis 419 sidor tunga diktsamling med den för den törstande, tröstande titeln:”Ocean” ur bokhyllan. Och jag blev genast belönad. Det var som att stiga in i en sval källare fylld av mogna frukter, rörande minnen av människor och ögonblick. Och ändå vara mitt i världens heta omtumlande skeende. Allt steg fram där, lika levande som om det finns runtomkrig mig, med renskuret, frilagt, plötsligt synliggjort.

Den totala

förändringen av

allt, i ett enda

ögas blick

Och söker inte

ser bara

utan förskyllan

Där –

ifrån blicken

kommer är

ingen ort! Det är

ingenstans   Det är

i summan av

de öppnade

förbindelsernas

totala möjlighet

Svindlande i orörlig rörelse mot

det omöjligas punkt

Och faller där

förintas   För

mycket sällan

blir den seende

också sedd!

Var

inte rädd