Först någon timme eller två framför datorn och sedan lika många med ogräsrensande och trädgårdsskötsel. Den bästa sortens växelbruk, som dessutom i högre grad än man kan föreställa sig påminner om vartannat…

Det där slingrande livskraftiga språket, som är så vackert när det sticker upp ur jorden, alldeles i sin början, något grönt och organiskt som lyser upp den mest skuggiga hörna. Men sen…om man överger texten och lämnar den åt sitt eget öde, inte bryr sig om de små detaljerna utan bara blir alltför hänryckt av de stora, prunkande blommorna. Strax har de tagit över hela texten som bara blir för mycket, för fylld, för stoppad och proppfull…Man ser inte skogen för bara träd…En fjäril kommer som en nåd från ovan och sänker sig ner över min gula stockros för en sista smutt av sensommarnektar. Tänk om dikten kunde fylla på en läsares förråd inför vintern på samma sätt…

Själv fyller jag på mitt eget förråd genom att läsa Gunnar D Hansson fina lilla essäbok ”Var slutar texten?” som nyligen utkommit på ”Autor”, ett förlag knutet till författarutbildningen ”Litterär gestaltning” vid Göteborgs universitet. Bara frågan väcker min läslust. Var slutar texten? Sällan där man tror, är min erfarenhet. Och nästan aldrig där man sätter punkt. (Även om man ibland skulle önskat att den slutade långt tidigare…) Texten har en förunderlig förmåga att fortsätta skriva sig in i medvetandet och länka sig till alla de inre mentala och känslomässiga uppkopplingar som finns där. I essän är textens slut ofta beläget långt fram i framtiden. Gunnar D citerar dansken Henrik Møller som säger så här om vad essä-konsten handlar om: ”Det er undren over verdens beskaffenshed, og det er undren over sig selv og over det jeg der befinner sig i verden mens essayet blir till”.   Och själv lägger han till: ”Essän är ett slags litterär förvandling av tanken under skrivandets gång. Processen är viktigare än målet, den skrivande är på spatsertur i ett ingenmansland mellan konst och vetenskap, gamla och nya gränser går tvärs igenom den skrivande”.