Ibland minns man bara ett enda ord i en dikt. Häromdagen var det ordet VÄNDKORS som kom för mig. Jag vet inte varför, plötsligt bara lösgjorde det sig ur minnet och trillade ner som en pollett. Jag visste inte mycket mer än att jag trodde att det ursprungligen hört hemma i en dikt av Tomas Tranströmer. Men vilken?  Att googla hjälpte föga. Närmare än en rysk transkribering av ett stort antal Tranströmerdikter, där min obefintliga kunskap i ryska hindrade mig från att dechiffrera den rätta dikten, kom jag inte.  Ordets 14 100 nedslag på nätet hjälpte inte heller. Lyckligtvis har dock Tranströmer inte skrivit någon helt oöverstigligt stor mängd dikter så att ta sig igenom dem alla i den samlingsutgåva som nu finns utgiven var alltså ingen större match. Tvärtom ett nöje, där jag plötsligt återfann några gamla favoriter som fallit i glömska. Och där på sidan 161 i diktsamlingen ”Stigar” från 1973 fanns det – vändkorset – som diktens allra sista ord. Utgången ur texten, på samma sätt som ett vändkors brukar vara gränsen mellan två lägen och svår att komma förbi. Dikten som slutar med ordet heter ”Posteringen” och är lång, hela 8 strofer.  Men det går alldeles utmärkt att plocka ur de två sista och skapa en ny mening:

Men att vara där man är. Och vänta.

Jag är ängslig, envis, förvirrad.

Kommande händelser, de finns redan!

Jag känner det. De finns utanför:

en sorlande folkmassa utanför spärren.

De kan bara passera en och en.

De vill in. Varför? De kommer

en och en. Jag är vändkorset.