Gårdagen tillbringades på gränsen mellan Östergötland och Småland.  En del av Sverige som fortfarande andas 50-tal, enstaka lantbruk,  glest utspridda, förfallna lador, en och annan traktor, en lappad landsväg och långt där nere i dalen tornet av en kyrka mot fonden av blånande berg.  Här, i ett gammalt missionshus, i själva samlingssalen, där pulten där bibeln skulle ligga uppslagen, fortfarande finns kvar,  ägde filmpremiären av en kortfilm: ”The threefold Life of  Man” av poeten, radiomakaren och nu också filmaren Johan Andrén. Från den steniga småländska myllan ska filmen nu sändas ut till alla de kortfilmfestivaler som äger rum runt om i världen.  Filmens titel är hämtad från en skrift av mystikern och religionshistorikern Jacob Böhme, den skrevs ursprungligen i början av 1600-talet, finns översatt till svenska med titeln: ”Om människans trefaldiga liv”. En flerfaldighet som  nu även tillkommer filmen på sin resa världen över.

Vid återkomsten till Stockholm möttes jag av tunga mörka moln som dock lättas upp av den absolut illskärt bländande färgen på omslagsbokstäverna i senaste numret av tidskriften ”Kritiker” som just dök ner i brevlådan som ett första höstligt anrop.  Åter till tankearbetet och den svala klara luften!  Här finns mycket för den som vill stimulera hjärncellerna och få nya utblickar, särskild i det finska litterära landskapet, där bland annat författaren Rosa Liksom,  i  en fototsvit med det ärevördiga namnet ”Finlandia”, placerat ut en burkaklädd kvinna, i nordisk snö såväl som i skog och fotograferat henne. Agneta Klingspor bidrar med sina erfarenheter från en resa till Iran där hon i offentligen var tvungen att täcka sin kropp. Täckelsen avhöll inte från kroppsliga frestelser som man kanske kunde ha trott. Tvärtom upptäckte hon att den sexualiserade kroppen.  Och att mullornas regim som krävde detta täckande av kvinnan i hennes ögon blev en sexualbesatt regim.

Jag bläddrar vidare i tidskriften och upptäcker andra tankar om flerfaldigheten.  Den här gången gäller det språket. Den japanska författaren Yoko Tawada berättar om en stor litteraturfestival i Kanada. Trots att festivalen kallades ”internationell” och hade deltagare från en mängd olika länder ägde allt språkligt utbyte rum på bara ett enda språk – engelska. ( Och detta dessutom i ett land där det tals två officiella språk – engelska och franska) Hur mycket täckning har då ordet ”internationell”, när det inte omfattar språket? frågar sig,  – med all rätt –,  Yoko Tawada.