Trots idogt letande hittar jag bara 1 dikt med Sommarsolståndet som tema. Märkligt kan man tyck – denna årets längsta dag borde väl ha lockat en och annan poet att fatta pennan. men kanske är dikten en mörkrens gärning mer än ljusets… I dikten ”Sägen i sommarsolståndet” berättar Harry Martinson i alla fall om Luffaren Bolle möte med gengångaren i denna tid:
”Luffaren Bolle kom till en mildgård
där flera i huset var synska
och trodde på säregna ting.
De bjöd honom saltfisk och korngröt
och var glada att han lyssnade på dem medan han åt.
De berättade om en gengångare de hade där i bygden.
det var inte så ovanligt, menade de.
Men denna gengångare hade visat sig bara om somrarna
i de dagsljusa nätterna i solståndstiden.
han hade varit död i sekler
men steg en gång om året upp ur sin grav
jämnt nio dagar före Johanni dag.
Då sprang han runt och ropade i sommaren skog
och de hörde hans röst:
det är tid, det är tid!
jag har vaknat till eviga somrar”
En annan ( och än mer fantasieggande) juni-dikt hittar jag i Bondepraktikan under rubriken JUNIUS – midsommarmånad. (Egentligen ingen dikt, utan snarare levnadsråd , men språket förvandlar onekligen dessa till ren poesi:
”Uti denna månad ska man vakta sig för mycken sömn och om morgonen bruka laktuka med ättika och friskt källvatten, och må man äta ruteblad, förty de äro icke skadelige. Men vakta dig för ost och svinfläsk, och för allt det stekt är. I Krabban är gott att bygga i vatten, att föra sig i nya kläder, och vad man gör uti begynnelsen bliver obeständigt. ”
(Vad vore väl Bondepraktikan utan nätet: googlade på ”laktuka” och fann att det var en slags sallad – taggsallad närmare bestämt..)
Marie Lundquist den 21 juni 2011 23:08