Hur kommer en dikt till? Ska jag gå till mig själv finns det tusen svar på den frågan. En dikt kan uppstå ur en bild, ur en replik, ur ett förfluget ord, ur en blick, ur en rädsla, ur en fråga. Sällan eller aldrig som en medveten tanke att skriva just en dikt. Ofta uppstår en dikt ur en dikt, det vill säga, börjar man skriva så föds det nya associationer som liksom klipper in sig i dikten och lägger sig tillrätta där. (Dock inte utan ett långt,( ibland årslångt) bökande för att finna den rätta platsen. Ibland kan faktiskt dock en dikt uppstå ur att någon uppmanar en att skriva en dikt. Men det hör till undantagen. Fast kommer uppmaningen tillräckligt oväntat kan ändå just denna överraskning fungera som en triggningeffekt och släppa lös diktådran. Tänkte att det kanske var just det som var fallet när jag läste Anna Hallbergs nyskrivna dikt tillägnad Vägföreningen på Hemsön, Ångermanland (!) i gårdagens Dagens Nyheter. En något oväntad adressat för hennes diktning kan det tyckas. (När man läser dikten som blev resultatet av denna förfrågan visar det sig att hon faktiskt hade barndomsminnen från sagda väg. Så helt från det blå var det hela ändå inte). Ändå känns det lite som att verkligheten faktiskt i det här fallet överträffar dikten. Hallberg blev uppringd av Vägföreningens ordförande som bad just om en nyskriven dikt eftersom vägföreningens möte annars skulle blir ”så träigt med paragrafer och punkter – kunde liksom pigga upp lite med en dikt” som han sa. Den färdiga dikten som innehåller både ”rallarrosor, grusdamm, skrapsår och postlådor” är ett fint exempel på att också en oväntad uppmaning kan tända en gnista till en dikt som kan läsas av långt fler än Vägföreningens medlemmar.