Dagböcker är ju numera en litterär genre i sig. Och att en febrigt intensiv dagbokstext inte mattas av tidens tand är den bok jag läst över de hetaste av pingstdagar ett bevis för. Nämligen Olof Lagercrantz nyutkomna  dagboksanteckningar från fyrtiotal till sjuttiotal: ”Vid sidan av”. Att god litteratur har nio liv (minst) bevisas dessutom att trots att det mesta av anteckningarna totalförstördes i en brand i sonen Richard Lagercrantz villa för några år sedan så lyckades man ändå rädda så många att det räckte till denna sprängfyllda lilla bok på drygt 200 sidor. I ett efterord beskriver sonen hur en grävskopa grävde fram en kortlåda med svedda kort, alla skrivna under 60-talet. Dessa tättskrivna kort, med sina brunsmälta kanter avbildas också på bokens innerflikar.  Vad som slår en när man läser anteckningarna idag är dels den otroligt pregnanta personteckningen, Lagercrantz missar aldrig en nog så liten detalj, en knapp, sättet att hosta, färgskiftningen ett öga, i beskrivningen av en person och alla de stora författargiganterna: Erik Lindegran, Arthur Lundkvist, Maria Wine,  Harry Martinson framstår därför högst levande, mirakulöst, efter död och brand.  Om man jämför är det också påfallande hur utbredd vänskapskorruptionen, (som säkert förekommer även dag men kanske har mindre expressiva drag) tycks ha varit mellan författaren och hans/hennes recensent. Lagercrantz förefaller ofta ha gått direkt från intensivt vänskapligt och privat ungänge till sin recensionsstol för att därpå omedelbart skriva en recension av den senaste boken av den författare han just tillbringat halva natten med i glatt umgänge…Till bokens förmåga att levandegöra tiden hör också den detaljerade beskrivningen av olika maträtter. Hör här bara vad som intogs på Gyldene Freden när Evert Taube bjöd till kalas i april 1956: ” ”Vi åt Taubes specialbeställda tartaletter, mörkt bröd med ansjovis, paprika tomat. Drack genever och öl till. Sedan en god fisksoppa som Taube påstod sig ha infört på Freden 1922 och som sedan serverades oförändrad just som han då beskrivit den efter ett recept från Marseille.”