Lars Åke Augustsson och jag har börjat beta igenom det fantastiskt rikliga gensvaret till Voltaires debutantnummer som utkommer i slutet av september, lagom till Bokmässan i Göteborg, där också de vinnande bidragen kommer att presenteras från scenen, precis som förra året. Vill säga direkt att vi är imponerade över den genomgående höga kvaliteten! Hade nog utan problem varit möjligt att fylla ännu ett nummer av tidskriften med bra texter! Och hur avgör man då vad som är bra eller dåligt? Svårt att sätta fingret på, men ofta handlar det tydligt om en rent kroppslig förnimmelse i läsningen, något faller på plats, överraskar, tar en annan vändning än den förväntade. Någon vet att sätta punkt, skapa en rytm som bär med sig läsaren genom hela texten, och utan att hålla henne alltför tryggt, ändå vågar släppa taget en smula och blicka ner i avgrunden. Textens kvalitet går aldrig att beskriva med några enkla och slagkraftiga kriterier, men ibland hittar man tankefigurer som rör sig kring vad det handlar om. Som till exempel det här avsnittet ur den danska poeten Pia Tafdrups bok ”Över vattnet går jag /skiss till en poetik”. – En bok som reflekterar kring själva skrivandet och som varje författare in spe kan ha glädje av…(Obs att ordet dikt lika gärna kan bytas ut mot prosa)

”I dikten undersöks gränserna för det outsägliga. Det är inte allt som ska synliggöras, för när hemligheten försvinner sätter genomskådligheten och det endimensionella in. En dikts hemlighet ska inte förväxlas med ett hårt skal av något otillgängligt, inte heller med en ändamålslös mystik eller kronisk känslosamhet. Det hermetiska, som bara låser in diktaren och håller läsaren utanför, är inget att sträva efter, men på en nivå är poesin alltid en orakelmässig monolog: uttryckets möjliga förvandlingar, de flerfaldiga nivåerna och strukturerna som uppfordrar till återupprepade läsningar. En bra dikt har en inneboende karaktär som påkallar läsarens rörlighet och hela tiden styr mot större förståelse”.