Blev bjuden på middag med gamla kamrater från Sveriges författarfond. Denna underbara och solidariska institution som delar ut stipendier till författare, stipendier som blir möjliga därför att våra mest utlånade författare avstår en del av sin biblioteksersättning, när den når upp till en viss punkt, och låter den spridas till andra författare i form av stipendier. Ett oslagbart lojalt och kollegialt sätt att dela på gracerna…Jag har suttit med i många olika litteraturbedömningsgrupper av olika slag men det arbete som bedrivs i Fonden minns jag som det absolut mest gnisselfria. (Ibland kan man ju fråga sig varför man ägnar så mycket tid, både i undervisningssammanhang och på andra ställen,  åt just andras tester… kanske är det ett sätt att fly från det egna skrivandet.. börjar alltmera misstänka det. Men faktum är att detta nedstigande i andras verk ofta på ett oväntat sätt kan komma att stimulera också det egna på ett sätt man knappast kunde föreställa sig.) Min polske favoritpoet Adam Zagajewski har i en dikt gestaltat just detta förhållande mellan det egna och det andra. Låter så här i Anders Bodegårds svenska översättning:

I andras skönhet

Bara i andras skönhet

finns lindring, i någon annans

musik och i andras dikter.

Bara hos andra finns räddning,

om också ensamheten smakar som

opium. De andra är inte helvetet

när man får se dem på morgonen, och deras

panna är ren, tvättad av drömmarna.

Därför tänker jag länge på vilket

ord jag ska välja, han eller du, men

i gengäld väntar i en annans dikt

troget ett svalt samtal.