”Vår tids rädsla för allvar” är den för varje dag sedan den skrevs (1995 – leta på biblioteket!) alltmer aktuella titeln på en mycket tankeväckande bok av den begåvade filmaren Roy Andersson. Kom att tänka på den senast häromdagen när jag läste en lyrikrecension av Magnus William-Olsson i Aftonbladets nätupplaga. Magnus W-O tar i den, utifrån poeten Jörgen Linds nya diktsamling ”Saskatoon”, ett intressant grepp om begreppet allvar. Så här skriver han bland annat: ”Bland alla dessa uppmärksamhetsformer som trängs i vår infotäta vardag har poesin, i kraft av sin långa historia, kanske ännu en särställning när det gäller allvarets konst. I ett avlägset muntligt förflutet var skaldens mun tillsammans med siarens och kungens den exklusiva platsen för sanningens framträdelse. I dag trängs poeterna med olika vittnen, bloggare och journalister om allvarsprivilegiet. Den noggranna, långsamma och ljudande läsakt som länge varit poesins själva förutsättning, är numera nästan omöjlig att vinna”. Jag tror att Magnus W-O här sätter fingret på just den punkt där man som poet idag inte alltid riktigt vet var man ska sätta ner fötterna. En viss sorts poetisk allvarsretorik känns idag nästan omöjligt att just bli ”tagen på allvar” för. Samtidigt är det kanske just den som måste försvaras och utvecklas. ”Boken ”Saskatoon” är dock en bok, vars skärpa och formstränghet visar att poesin fortfarande är den uppmärksamhetsform som bäst svarar på vår önskan om allvar” slutar Magnus W-O sin recension och jag känner att jag omedelbart måste ge mig ut och få tag på Jörgen Linds bok för att gå vidare med de för poesin så viktiga frågor som den uppenbarligen väcker.