Har visst redan tidigare skrivit om det lilla pigga författarförlaget Aglatuq, vars svåruttalade namn gett mig tillfälle att lära mig mitt livs första ord på inuitspråket inupiatun, som talas av cirka 2000 personer i Norra Alaska. Förlagsnamnet betyder nämligen just ”skriva” på detta udda språk.   Nu har jag ännu en anledning att tipsa om deras hemsida www.aglatuq.se, där man numera också kan återfinna en Aglatuq-blogg. I den föregår en författarstafett där olika författare skriver om skrivandets drivkrafter. Först ut var Maria Zennström och nu vill jag gärna återge ett stycke ur Birgitta Lillpers bidrag. Tänkvärt tycker jag, i dessa tider när ord som ”vård” och ”omsorg” kommit att bli liktydigt med politisk pamflettretorik:

” Jag är, numera, övertygad om att den viktigaste drivkraften bakom mitt arbete är en vårdinstinkt. Skrivandet skulle därmed utgöra ett vårdarbete.  Så: tanken på glömska fyller mig med panik och vämjelse. Glömska är för mig ett slags vanvård, och genom benämnandet  och det varseblivande som föregår detta finns en möjlighet att hindra saker från att försvinna i denna glömskans slum”.