Utbudet av litterära begivenheter i Stockholm kastar en onekligen mellan ytterligheter som man inte räknat med. Igårkväll var jag på väg till Forums kväll kring författaren Magnus Dahlström vars nya roman ”Spådom” rekommenderas för de långa ljusa nätter som ligger framför oss – en kompensation som tar läsaren med djupt in i det triviala vardagsmörkret (det som vi tror att vi vet allt om) och skruvar fast en vid sidorna så att man känner skavsåren efter gängorna långt efter det att man lagt boken ifrån sig.  Som sagt på väg till denna kväll slank jag in på Stadsbiblioteket vid Odenplan för att lämna tillbaka några böcker och möttes redan innanför porten av en tordönsstämma som lät nästan som Guds egen röst i sin mäktighet, och när jag smög upp för trappan och in i Asplunds underbara bokklädda rotunda såg jag att det var ingen mindre än skådespelaren Sven Wollter som stod på en för kvällen uppbyggd scen och läste Gustaf Frödings dikter (han har redan tidigare gestaltat Fröding i Riksteaterns uppsättning ”En dåres sånger”) med en inlevelse som fick taket att lyfta och alla de åhörare som satt tätt packade att lyssna med gapande munnar.  Klivet mellan Fröding och Dahlström blev mindre än vad jag hade trott när jag på väg hem från dessa båda begivenheter inte kunde låta bli att lägga märke till bägge författarskapens otvivelaktiga vilja för att inte säga begär efter att spegla människans innersta drifter och hela komplexitet på gott och ont.