Passion - ett ord som kommit att urvattnas och trivialiseras så till den milda grad och gälla allt från italiensk matlagning till gokartåkande står ju egentligen för Kristi lidande på korset.  Igårkväll var jag på en rikt orkestrerad och välmatad litteraturkväll på Copacabanas kafé vid Horntulls strand där passionen stod i centrum,  här tolkad inte bara i sin ursprungliga form utan också som lidelse, för litteraturen, skrivandet och utforskandet av det mänskliga predikamentet.  Författarna Eva Ström och Elisabeth Hjort, som båda nyligen givit ut romaner (”Den flödande lyckan” respektive ”Hängivelsen”) som kretsar kring just nutidsmänniskans förhållningssätt till tro och andlighet i en tid som premierar en mer rationell livsföring med helt andra värdegrunder.  Samtalet, som aldrig hamnade i trosvisshetens trånga fälla, utan tvärtom hela tiden darrade och trevade sig fram med tvivlet och frågorna som starka kryckor, blev ett lysande exempel på hur djupt man kan gräva om man inte nöjer sig med färdiga svar eller egotrippade påståenden utan istället vågar kasta ut frågor som handlar om till exempel hur man som författare hanterar det dilemma det innebär att man ofta kastar bördor och hemskheter i knäet på sina läsare. Bördor som kanske själva skrivakten hjälpt en att hantera och befria sig ifrån, men vad händer med den läsare som själv måste hantera stoffet i sin egen kammare?

Inga svar gavs (tack och lov) men den komplexa byggnad som är skrivandet och författandet byggdes på med ännu fler och outforskade rum…