Overkligt snabbt tillbakaflugen över Atlanten, via ett kargt isländskt landskap, bara delvis skymtat bak Keflaviks flygplansterminalsfönsterbefinner jag mig plötsligt på svensk Stockholmsmark igen! Tre dagar i New York kan innehållsmässigt kännas som tre veckor.  NY är staden som rymmer allt och fast man går och går och går och kryssar mellan museer, barer och kafeer känns det aldrig riktigt storstadsstressat på något plågsamt vis. Det är något med människorna och själva atmosfären: vänlig, slagfärdig, humoristisk.  En slags social smidighet som inte känns ytlig, bara vänlig och nyfiken. Anledningen till mitt besök var alltså en inbjudan att framträda med en poesiuppläsning på det ur litterär och poetisk synvinkel världsberömda ställe 92Y på Lexington Avenue 92 E.  Ända sedan 1939 har man här bjudit in poeter från i stort sätt hela världen, från Nobelpristagaren och neråt, och huset är alltid späckat med uppläsningar, seminarier, workshops och andra händelser, allt med poetiska förtecken. Trots den höga litterära kvalitet är det inget tjusigt ställe, tvärtom ganska nerslitet och bohemiskt hemtrevligt, och det kom ett åttiotal åhörare till vår kväll i måndags, i uppläsningsserien ”The tenth Muse”  – Den tionde musan”, där en mycket etablerad och känd poet, i det här fallet Adam Zagajewski själv får välja och bjuda in ett par andra, mindre kända poeter från olika länder. I måndags var det alltså den polske poeten Tomasz Rozycki och jag själv som fått den äran. Tillsammans med min översättare Malena Morling läste jag mina dikter (jag på svenska och hon på engelska). Och efteråt blev det en hel del prat med den intresserade publiken som utan att de förstod svenska sa sig vara mycket fascinerade över svenska språkets musikalitet och rytm. ”Newer heard anything like it!” var en kommentar som återkom flera gånger. Egentligen är den här sortens uppläsningar ideala – att höra dikterna i original – utan att förstår dem gör att man verkligen lyssnar till språkets musik och inte ”störs” av den innehållsliga förståelsen, som man sedan fåt i nästa ögonblick när den översatta dikten läses så att man också kan ta till sig det dikten vill säga. Och själv göra sammansmältningen av dessa båda, för dikten så nödvändiga komponenter!

Dagen efter uppläsningen besökte vi ett centrum i Harlem för immigranter, där de som fått uppehållstillstånd i USA, gick på kurs för att lära sig engelska,. En motsvarighet till våra Svenska för Invandrare-kurser.  Här dock driven med betydligt mer ideella förtecken av ett antal absoluta eldsjälar, med mycket små ekonomiska resurser.  En av dessa eldsjälar, Melissa, mötte oss i porten och tog oss med till en utkyld, nersliten gymnastiksal där det väntade ett 40-tal människor i 20 – 30-årsåldern, de flesta med ursprung i Sydamerika och Västafrika, på att få höra oss tala om oss själva och om poesi och läsa dikter. Språken svenska, spanska, franska och engelska, fyllde luften under en och en halv timmes tid och jag tror att vi alla faktiskt till och med glömde hur kallt det var där för att Melissas kraft och (får man hoppas) poesins) värmde upp rummet.