Till er medkänsla

o vildvuxna körsbärsträd

           vågar jag vädja –

I tystnaden på berget

ha vi ju blott varandra

En dikt av den japanske poeten Gyoson som levde under åren 1057 – 1135. Diktens geografiska ursprung sägs vara Ominesan, i dåvarande Yamato, ett heligt berg dit de s.k yamabushi, ”bergsasketerna” brukade förlägga sina andliga övningar, och som ända till vår tid var förbjudet område för kvinnor.

Vad gör man i dessa dagar med all den katastrofrapportering från Japan som äter sig in i medvetandet och som ingen kan fly undan. Jag går som så ofta i sådana lägen dikten och dess språk som både kan skära upp och lindra i samma formulering. Dikten ovan är hämtad ur boken ”Sången från Ogura” som är en samling av japanska tankadikter, en sorts femradiga miniatyrer, som också dessa utmärkes av det som är typiskt för japansk diktning: ”en poesi med rötter i det mänskliga hjärtat som spricker ut i oräkneliga löv av ord”.

Tolkningarna till svenska i ”Sången från Ogura” är speciell såtillvida att de förekommer i dubbels skepnad på sida. Ovanstående dikt kan också läsas såhär:

Ömsesidigt

tycka synd om att tänk

bergskörsbärsträd

blommor mera än

känna människa finns inte

Det här är en variant som översättaren Per Erik Wahlund kallar ”tätt-på-texten-översättningar”. De låter stapplande och ska också göra det för att ge den svenska läsaren en uppfattning om det japanska språkets struktur, med dess avsaknad av genus, bestämd och obestämd form, dess ofta utelämnade objekt och subjekt, dess brist på pronomen etc etc. Att som svensk göra sig en bild av den japanska dikten i original är således en nästan oöverstigligt komplicerad uppgift, något som denna form av översättning ger en liten, men ändå möjlig uppfattning om.