Radion är poesins bästa vän. Inte bara metaforiskt ( rösten och klangerna  som kommer ur den där lilla lådan) utan på alla möjliga vis. Som till exempel idag när jag först får ett brevmeddelande från ALIS (utläses Administration för Litterära Rätigheter i Sverige – en underbar organisation som håller reda på varje ord ur mina dikter som publiceras någonstans och ser till att jag får ersättning…) om att jag inhöstat en mindre, men i alla fall penningsumma, eftersom en av mina dikter lästes upp i Dagens dikt den 24 februari (och dessutom ackompanjerad av så noggrant utvald och specificerad musik att jag blir rörd: ( Antonin Dvorak: preludium för orgel nr 2 G-dur. Spelad av Hans-Ola Ericsson på orgeln i Sankt Petrus, Friedrichshafen). 

Och vid min lunchfiltallrik sen när jag slölyssnade lite till dagens upplaga av Kulturnytt hajar jag plötsligt till när Göran Sommardal säger något minnesvärt (Eller var det poeten själv som sa det..?) om just poesin i sin recension av Niklas Söderbergs nya diktsamling med den något kryptiska titeln,  ”I bruk brukare”.  Jag hinner inte anteckna, men går in på programmets hemsida, där finns hela recensionen både att lyssna till och att läsa: ”Poesin är den form för mänsklig kommunikation som kan göra sig trovärdig genom att oavbrutet påpeka sin brist på trovärdighet”.  Sug på den ni!