Så var då Zagajewskikvällen på Dramaten avklarad! Inför utsåld (!) salong inleddes kvällen med en tretungad läsning den långa dikten ”Musik från lägre sfärer”. Därefter en blandning av samtal, diktläsning, musik och sånger av Carl Jonas Love Almqvist. Allt med suverän tolkning på plats mellan polska och svenska. Att publiken till stor del utgjordes av personer med polska som modersmål förstod man av att skratten och reaktionerna blev liksom uppdelade i två led. Först de polska och därefter, som om de tog lite länge tid på sig, de svenska. Och viceversa förstås när svenskan var först talade språket från scenen. 

Vi medverkande hade fått i uppdrag att välja en dikt och tala kring och jag hade valt dikten ”Ansiktena” ur den senaste boken ”Antenner i regn”:

ANSIKTENA

Om kvällen på torget lyste ansiktena på människor

jag inte kände. Jag tittade lystet

på människoansiktena: de var alla olika,

vart och ett sade någonting, förfäktade,

skrattade, led.

Jag tänkte att en stad byggs inte av hus,

inte av torg, boulevarder, parker, breda gator,

utan av ansikten flammande som lyktor,

som brännare i händerna på svetsare,

vilka på natten i moln av gnistor reparerar järn.

Till diktens egenart hör att den på bara en rad kan förflytta sig över tid och rum. Plötsligt kan den stiga fram och belysa ett nu, som ingen, allraminst poeten, hade en aning om när han skrev dikten. När jag nu i februari 2011, läser den här dikten är det högst påtagliga ansikten på torg och gator som tränger sig in mellan raderna. Kväll efter kväll har hundratals tunisiska, egyptiska och libyska ansikten stigit fram på teveskärmen, lika påtagliga som om de befann sig mittemot mig i rummet…