Hörde en debatt om huruvida det var bra eller dåligt med litterära priser på radio häromdan. Författaren Lena Andersson hade initierat frågan genom att hävda att det var omöjligt att tävla i litteratur. Litteraturkritikern Ingrid Elam kunde väl i och för sig hålla med om just det argumentet, men sa sig ändå älska priser eftersom de numera ofta lyfter fram och sätter ljus på de författare och de böcker som annars försvinner under tyngden av pallarna med Camilla Läckberg och Leif GW Persson.  Jag som själv suttit med i diverse jurykonstellationer (och dessutom ibland också haft förmånen att erhålla ett och annat pris..) håller verkligen med om att prisen: Augustpriset, Katapultpriset, Borås tidnings debutantpris, Samfundet De nios många pris, Svenska Akademins små och stora pris utöver Nobelpriset, olika landskaps och föreningars litterära pris, Frödingpriset, Heidenstampriset, Ivar Lopriset etc etc verkligen stödjer och belyser också de författarskap som kanske inte är så marknadsmässiga men som betyder något för att utveckla själva litteraturen och inte minst ger författare som arbetar långsiktigt och kvalitetsinriktat tid och möjlighet att göra just detta.  Särskilt roligt tycker man det är som författare at få ett pris, där juryn bestått av kolleger. Ett sådant pris där en kollega har vetorätt, är författaren Carl-Johan Vallgrens (som själv fick Augustpriset 2003 för sin roman ”Den vidunderliga kärlekens historia”) eget litteraturpris till yngre författare som instiftades 2003 då Karl Johan Nilsson prisades. Häromdagen var det dags igen, för 6:e gången och nu tillföll äran (och en okänd summa pengar) den verkligt unge debutanten Måns Vadensjö, 20 år för hans roman ”Förlossningen”.  I en liten fin ceremoni på Lilla Baren på Riche mottog författaren priset och vi fick höra uppläsning ur boken av skådespelerskan Basia Frydman. Ni som ännu inte läst Förlossningen har en upplevelse på 81 täta och födslostinna sidor framför er. Så här börjar det:

” I korridoren finns det inga speglar. Det tar ett tag innan jag lägger märke till vad som saknas, men det går inte att undvika. Det finns varken speglar, fönster eller bildskärmar här, bara jag och det pipande larmet i taket. Jag har aldrig varit närmare mig själv än här, och åt vilket håll jag än vänder mig går jag utåt”.