Så kallas han idag, mycket träffande,  i nekrologerna i de finlandsvenska tidningarna.

Bo Carpelan, poeten, romanförfattaren, essäisten och librettisten. Igår gick han bort 84 år gammal. Jag hade förmånen att möta honom vid flera olika tillfällen. I mitten av 90-talet gjorde vi till och med en gemensam, stort uppslagen brevintervju med varandra i Dagens Nyheter.  Han var inte bara en gudabenådad poet utan också en underbar person; humoristisk, skärpt till tusen, otroligt beläst och slagfärdig in i minsta bisats. Jag minns att vi en gång fikade på Stockmans varuhus i Helsingfors och han plockade fram sin tjocka svarta anteckningsbok, späckad med egenhändigt hopsamlade citat ur världslitteraturen, som han ständigt återvände till och diktade om och kring.  Hoppas innerligt att någon tar vara på denna bok nu och spar den så att även vi andra kan ha glädje av den nu när den inte kommer några nya dikter av Bos hand.  Jag plockar fram visitkortet jag fick av Bo första gången vi träffades.  Namnet på den ena sidan på finlandssvenska på den andra på japanska. Förstås -  Carpelans korta dikter har alltid haft ett starkt släktskap med den japanska snabba haiku-impressionen. Hör bara här på några exempel:

 

Inget tak.

Inga väggar.

det noga

uppmätta golvet

 

 

Trädet,

det förgrenade

ljuset

 

 

 

Drog ut

den värkande visdomen

levde lycklig

 

 

I essän ”Novembercredo” har han sammanfattat sin egen poetik:

 

”Vad jag söker är en kärnupplevelse i rummet ur vilken

den dikt som är oundviklig sång och vardaglig besvärjelse

kan uppstå, som ett träd i två riktningar: kronan mot ljuset,

rymden, rötterna mot mörkret, jorden. En junikänsla i november,

en känsla av november i juni. En sång som är ett rum, ett landskap.

       November släcker sina färger och står ensam under en revad himmel”.