Teaterstudio Lederman på Gästrikegatan är just den där märkliga blandningen av Berlinsk sylta en trappa ner från gatan och lite tjusigare dekadens. Häromkvällen (och några kvällar till) höll poeten, romanförfattaren, estradören och saxofonisten (för att nu bara nämna några möjliga titlar) Jaques Werup hov här tillsammans med den eminente jazzpianisten Jan Lundgren. Och nog kändes isvindarna kring S:t Eriksplan betydligt varmare när man steg upp i verkligheten och återfick mobiltäckningen igen ute på gatan efteråt. Dagen efetr var det dags för ännu en multibegåvad författare: poeten Gunnar Harding ställde ut collage och teckningar på favoritgalleriet Örhänget – Stockholms minsta.   Också här kunde man hitta en jazzanknytning i en serie fina avbildningar av jazzmusiker från New Orleans, på 60-talet.  Harding debuterade 1965 i gruppantologin ”Grupp 65” och året därpå försökte han igen i nästa antologi med en bilddikt med starka politiska förtecken. Ett försök som dock resulterade i refusering den gången. Tiden var inte mogen. Nu däremot fick vi skåda dessa collage ocensurerade.  Och om vi tar några sjumilakliv närmare nutiden bjuds vi på några rader ur en dikt (tillägnad konstnären Olle Kåks som tog vid som omslagsmålare till Hardings böcker efter författaren själv som (förstås) heter ”Bild efter bild efter bild” ur boken ”Det brinnande barnet” från 2003:

Ordet fågel blev en bild, bilden fågel ett ord.

Solen målar fönsterluckorna gula, därinnanför ett hav myllrande av

   stjärnor.

Vi hade inga planer på att återuppfinna hieroglyferna.

Vår skräck för det vilda, fritt kringströvande hämmar oss.

Solen målar fönsterluckorna gula, därinnanför ett hav myllrande

   av stjärnor.

Mörker i rörelse är eld, utbristande, vältrande tillbaka till sig själv.

Vår skräck för det vilda, fritt kringströvande hämmar oss.

och det är hela sanningen, just nu är det hela sanningen.