Den 27 februari är det meningen att jag (som en bland flera) ska tala om Adam Zagajewskis diktning på Dramatens Lilla Scen, utifrån den nyutkomna boken ”Antenner i regn”. Jag vet hur fort februari månad rinner undan så jag har redan slagit mina lovar runt den vackra boken med räven på omslaget, som jag som sagt haft förmånen att få skriva ett förord i. Tänkte jag skulle välja en enda dikt att ströva omkring i den här gången istället för att greppa över helheten. Frågan är bara vilken. Det är så många som lockar. Alla dessa dikter som vandrar omkring på gator med namn som Karmelitergatan, Tjänstemannagatan, Långgatan, Josefgatan, Arkonskagatan och min egen favorit, Kallvattengatan. Ska jag välja en lång och ståtlig dikt som sträcker sig över sekler och speglar delar av Polens historia? Eller en kort som plockar upp en detalj, ett klädesplagg som en fars vindtygsjacka till exempel, och låter den växa mellan raderna och bli sinnebilden för ett liv? Det gäller att välja en dikt som släpper in också mina ord, en som står kvar där stolt och egensinnig och inte rubbas, men ändå förhoppningsvis bitvis kan bli en liten aning synligare med hjälp av min blick… Det är alltid en gåva att få gå så nära en dikt och se vad som händer. Och ett äventyr. Man vet aldrig vad som ska ske. Kanske är det inte alls jag som dissekerar dikten bit för bit, utan tvärtom, dikten som ger mig helt nya bitar av mig själv.