Författaren Sun Axelsson gick bort i veckan, 75 år gammal. Jag har inte läst henne på många år. Märkligt nog råkade jag bara några dagar före hennes bortgång på mitt eget hemmabibliotek få syn på en av mina gamla favoritböcker av hennes hand, en titel jag länge jagat utan resultat på antikvariaten: ”Jag har en själ i Paris”. Boken utkom 1990 på det nu nedlagda förlaget Fischer &Co. Omslaget visar ett fotografi på en cyklande man på en Parisgata med ytterligare en cykel hopfälld i en väska på ryggen (!). Boken består av lika delar text och ljuvliga fotografier från staden, i den klassiska franska fotografistilen från 50-och-60talen  som kallades för ”humanistisk fotografi”, representerad av bland annat Robert Doisneau och Edouard Boubat.  Bilderna är tagna av fotografen Christophe Laurentin som har svensk-finskt påbrå och är bosatt i Paris.  Det är verkligen den perfekta boken att ligga och drömma sig bort med i dessa gråtråkiga förkylningstider. Inte minst kan man glädja sig åt en sanningsenligt återgiven berättelse om ett försök den för dagen febersjuka Sun, gjorde att intervjua en för dagen osedvanligt omhändertagande Beckett, i baren på den berömda restaurangen Closerie de Lilas:

Sun: Tycker ni att det är absurt med döden?

Beckett: Vill ni inte ha lite mer vin?

S: Jag menar det här med att man lever och bygger upp nåt och så tar allt slut…?

B: Jag tycker ni ska äta lite.

S: Är ni rädd för döden?

B: Nej

S: Tror ni att ett kärnvapenkrig kommer att utplåna vår jord?

B: Ja

S: Och inga kommer att överleva?

B: Ät nu lite.

S: Kommer vi alla att gå under

B: Antagligen

S: Den totala döden alltså?

B: (skrattar) Det kanske blir några kineser kvar. Tyvärr…

S: Tycker ni illa om kineser?

B: Nej, men de är så många..

Läs hela intervjun i boken som lyckligtvis finns att tillgå på biblioteket!