Bara 6 dagar kvar till fullmånen kan jag inte låta bli att återge följande dikt av Johann Wolfgang von Goethe, som kom i min brevlåda idag, i rykande färsk svensk tolkning av Augustin Mannerheim, 95 (!) år gammal.

TILL DEN STIGANDE FULLMÅNEN

Vill du genast överge mig?

Du var just så nära här.

Stora moln gör svårt att se dig,

nu är alls du inte här.

Men du känner hur jag ängslas,

högt som stjärna skymtar du!

Du betygar hon än fängslas

av mig i ett fjärran nu.

Alltså uppåt! Ljus som dagen,

spåret ljust, magnificat!

Smärtsamt snabba blev hjärtslagen!

Stor och säll är denna natt.

Att en översättares spänst och stringens inte avtar med åren är denna dikt och den nyutkomna bok där den ingår ( ”Livskälla ur döden sprungen” ur Ellerströms Enhörningsserie) ett klart bevis för. Dessutom är detta en bok som måste sprättas upp, bara det, här känner man sig verkligen så som en allra första läsare av en dittills dold och hemlig text!  Man får också en inblick i diktens alldeles egna tideräkning när översättaren i förordet berättar att han redan i tjugoårsåldern – alltså för sisådär en 70 år sen ! började översätta en av dikterna, men först nu, tycker sig ha hittat dess rätta idiom!