”Snälla poesiskolan” i Dagens Nyheter fortsätter på andra sidan årsstrecket. Igår handlade den om skrivandets tid, eller just om den innevarande månaden januari, som kanske en av de mest lämpade för just denna sysselsättning. En månad som både är en startpunkt och en frist innan allt riktigt hunnit rulla igång igen. Namnet kommer sig av guden Janus, som är både ingången och utgångens Gud, vilket passar bra ihop med dikten som ju i sitt kort format och nästan samtidigt så tydligt både visar sin ingång och sin utgång nästan samtidigt. Googlar man lite försiktigt på ordet dyker det upp så många associationer att man nästan drunknar…(Googlandet har snart ersatt mina etymologiska ordböcker, även om upplysningarna på nätet sällan är lika underskönt knastertorra..) Tidigare kallades januari för torremånad, ett ord som har med den nordiska mytologin att göra och med gudarna Torre och Goe. Torre var son till en Gud som bar det underbara namnet Snö den gamle (!) (Varför har vi budordet om att du ska inte missbruka Herren din Guds namn ?! Missbruket eller flerbenämnandet tycks ju kunna leda till de mest fantastiska innovationer…Goe är troligen samma sak som isländskans gói som betyder ”tunn snö” eller ”spårsnö”. Se där ännu en variant på ordet snö – den här vintern kräver snart att vi skaffar oss lika många som de 300 eskimåerna sägs ha.

En av de vackraste texter jag vet om månaden januari  står Katarina Frostenson för i den högst läsvärda boken ”Skallarna” från 2001, där hon och Aris Fioretos från var sitt håll (sam)talar om text och skrivande: