Jag har börjat det nya året prosaiskt. (Så fort jag skrivit detta fantasieggande ord kände jag det vanliga inre författartvånget att konsultera först synonymordbok: prosaisk = saklig, materialistisk, förståndsmässig, torr, vardaglig, alldaglig, andefattig, ja till och med poesilös! Kanske är det just detta jag är ute efter – poesilös – eller som jag skulle vilja tolka ordet, poesin hållen i lösa tyglar…)

Eller vad menar jag egentligen?: bäst att fortsätta med min etymologiska ordbok för att komplicera saken ytterligare: prosaisk kommer förstås av ordet prosa, som ursprungligen betyder framåtvänd, rak eller rättframt tal.  Allt det här säger jag bara för att rättfärdiga att jag just nu vid årets allra första ännu oskrivna dagar, befinner mig på utflykt från poesin, i rikting mot prosan. Jag skymtar den någonstans därframme som en stor, skrämmande stor faktiskt, ansamling av ord, som jag ska försöka bestiga, innan jag återvänder ner till mitt, förhoppningsvis då ännu inte helt igensnöade ensliga poesispår. Kort sagt arbetar jag på ett prosamanus. Eller är det ett prosaiskt manus? Det får framtiden utvisa. Redan nu vill jag helst att det ska falla isär i mindre överblickbara bitar, som den poet jag är. Känner min längtan att smyga in poesin, om inte synligt, så då och då mellan raderna. Får slå mig själv på fingrarna för att låta bli det poetiska. Den här sortens kamp med den egna genren tror jag att varje poet då och då måste utkämpa för att inte fastna och bli sin egen epigon…Det gäller att ha stödtrupper på vägen. I natt läste jag den fina lilla nattboken ”Om sorgen och den lilla glädjen” av Barbro Lindgren, en författare som alltid lyckas smälta samman det poetiska med det sakliga, verkligheten med dikten… I boken träder ett antal öländska människors korta men ofattbart innehållsrika levnadsberättelser fram genom Barbro Lindgrens omsorgsfulla alfabetiska förvandling och ordet prosaisk får helt nya och glänsande övertoner.