Vet inte riktigt när insnöad blev synonymt med inskränkt och trångsynt, men just nu är ordet enbart aktuellt i sin definitiva bokstavliga betydelse.  Kommer just från Johannes kyrka – magnifikt draperad i vitt och Bachs Juloratorium som framfördes där i den varma och upplysta kyrkan av S:t Johannes Kammarkör.  Juloratoriet  är den mest litterära musik jag vet eftersom den för mig, för tid och evighet är förknippad med Göran Tunströms underbara roman med samma namn, kanske något att tänka på som omläsning inför julen, istället för/eller vid sidan av alla tips på nyutgivna böcker som tidningarna håller oss med.

Snön faller också på diktens vita sidor. Idag frågar sig Anna Hallberg i sin Snälla Poesiskola i Dagens Nyheter om det finns någon svensk diktare som inte skrivit minst en rad om snö och is.  Och så räknar hon upp några exempel bland otaliga: Tegnér, Tranströmer, Aspenström, Kraft och Björling. Jag kan gärna bidra med en till: Tua Forsströms ”Änglar i Karis” till exempel, som:

Går med alltför

tunna skor i februari

på järnvägsstationen i Karis

av och an och röker

Tåg anländer och avgår

I morgon är alldeles det samma

Det snöar lätt och glittrande

Det snöar lätt på deras ögonfransar

De andas lätt som aluminium

De känner till de gudsförgätna platserna

De skrattar! Inet förfärar oss så

som när de skrattar