Hörde ärkeprosaisten och Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa intervjuas i teve igår och lovorda poesin, när han berättade hur han under sin tid som aktiv politiker,  steg upp klockan 5 varje morgon för att under en timme läsa just poesi –  detta för att hitta tillbaka till det egna språket, så avlägset från den politiska retorikens klanglösa idiom.   I sin Nobelföreläsning gör han oavbrutet kopplingar mellan litteratur och politik och säger bland annat följande: ”Precis som skrivandet är läsandet en protest mot livets otillräcklighet. Den människa som i dikten söker vad hon inte äger, hon säger utan att behöva säga, eller ens veta det, att livet, så som det är, inte är nog för att tillfredställa den törst efter det absoluta, som är  grunden för människans villkor, och att det borde vara bättre. Vi behöver dikten för att på något sätt kunna leva de många liv som vi skulle vilja ha, fast vi nätt och jämnt har ett enda”.

Nu i samma stund som jag skriver av dessa ord, översatta från spanskan av Llosas svenske översättare Peter Landelius, hör jag plötsligt en smattrande spansk ordramsa från taket ovanför mitt fönster, högst uppe i det höghus strax söder om Stockholm som jag bebor. Ett gäng snöskottare, med (gissar jag) latinamerikanskt ursprung är just i färd med att skotta bort snömassorna från husets platta tak. På näthinnan har jag fortfarande kvar tevebilden från filmsnutten igårkväll av Vargas Llosa, när han med sitt svarta hår, som i allt snabbare takt täcktes av fallande vita snöflingor, steg fram och höll ett politiskt brandtal då han 1990 ställde upp som presidentkandidat  i det peruanska valet. En bild som kanske upprepas även ikväll i den Stockholmska midvinternatten…