Häromkvällen var jag i ett snötyngt Uppsala – den staden är verkligen som urklippt ur en roman när man pulsar fram mellan gatlyktor i den kritvita snön i engelska parken bakom Carolina -  På min promenad genom staden hade jag vänlig vägledning av en person från Konstvetenskapliga Institutionens Vänner – den institution som hade bjudit in mig att tala om min bok där jag reflekterar över fotografiska bilder: ”Drömmen om verkligheten”, Hon pekade ut kyrkogården ”där alla de stora skalderna ligger begravda”. Historiens vingslag kändes alltså extra starka i den gnistrande vinterkvällen.  Den här sortens författaruppdrag - att resa iväg någonstans för att tala om sin egen bok kan ibland kännas som något som sätter käppar i hjulet för och tar tid ifrån  det egna skrivandet när det blir alltför frekvent. Men det slutar nästan alltid tvärtom med att man känner sig återkallad till just det samma. Det var ju detta som skrivandet också handlade om – inte bara det ensamma präntandet, utan det som händer när orden möter en mottagare och förhoppningsvis får vingar. Ändå slår det mig alltid efter sådana här uppdrag att det skrivna ordet och det talde är två vitt skilda storheter.  Och också upplevelsen av hur man tillgodogör sig dem skiljer sig åt. Kanske något att reflektera över nu när talböckerna översvämmar marknaden. Är det verkligen samma bok som jag får mig till livs när jag själv i tysthet försjunker i Sofi Oksanens roman ”Utrensning”, som när jag lyssnar på den i skådespelerskan Gunilla Nyroos virtuosa inläsning? Något kommer till, en klangfärg, ett temperament som tolkar texten, men något faller också ifrån: direktkontakten mellan texten och den egna inre rösten, texten ofiltrerad genom en annans stämma.