Andres Lokko citerar Joan Didion (författare bland annat till ”Ett år av magiskt tänkande”) idag i sin krönika i Svenska Dagbladet idag. Hennes svar på frågan om varför hon skriver är följande:

”I am writing to find out what I am thinking”

Skrivandet som ett sätt att tänka alltså, en process där orden ger styrsel åt tanken och tanken svarar med att bilda det starka och orubbliga skelett som är alfabetets hela korthus.  Motsatsen till det förutbestämda skrivandet, skrivandet som ett sätt att formulera det redan färdigtänkta, oföränderligt statiska…

Att skrivandets äventyrliga sätt att tänka inte upphör efter den skrivandes död, utan lever vidare i flera författargenerationer finns det just nu flerfaldiga exempel på i den samtida poesiutgivningen här hemma, (med starka och nödvändiga influenser från andra språkområden – ett motbevis så gott som något på Sverigedemokraternas enfaldiga acklamation för den ”äktsvenska” poesin). Camilla Hammarström har gett sig på att nytolka Rainer Maria Rilkes Duiono-elegier. Modigt efter att ha haft sådana föregångare som Erik Lindegren och Arnold Ljungdal…  ”Dikterna blir hinnor som fylls och omformas av vind. Vita, väldiga membran besläktade med gomsegel, havsskum, vingar i snön. Bokstavligt talat undersköna, bokstavligt talat fruktansvärda”, skriver Aris Fioretos i sin recension i Aftonbladet, uppenbarligen inspirerad av Rilke och hans uttolkare att förvandla även recensionen till dikt..

Och häromdagen i brevlådan en stiligt julröd, tjock och trind (över 300 sidor!) utgåva av samtliga Shakespeares sonetter, nytolkade till svenska av Eva Ström. I ett initierat förord redogör hon för alla diskussioner som dessa sonetter skapat genom tiden. Är de verkligen skrivna av Shakespeare själv? Och hur självbiografiska är de egentligen? Kan man möjligen ana en bisexuell tendens  hos upphovsmannen? Eller är allt som beskrivs bara litterär fiktion på högsta nivå? Man märker att diskussionen om liv och dikt, verkligt och påhittat, självbiografi och fiktion var lika stark då som nu.

I en översatt text finns alltid, vare sig man vill det eller ej, originalet med som en osynlig (eller ibland framglimtande) skuggskrift under översättningen. Eva Ströms Shakespearetolkning är mer generös än så. Förutom att den är tvåspråkig, läsaren kan alltså direkt jämföra original mot tolkning (modigt tycker jag av en översättare – eftersom alla val som översättandet medför blir så synliga – men också mycket givande – läsaren kan själv fortsätta översättandet genom att fundera på andra alternativ).  Dessutom kan man till varje sonett på motstående sida läsa Eva Ströms kommentarer till den; inga knastertorra fotnötter, utan tvärtom roliga och intresseväckande reflektioner kring språk och översättande och specifika ordvändningar.  

Nu har jag givit två julklappstips för den vetgiriga!  Den som behöver litterär sonett-tröst också på andra sidan jul och nyår, får vänta ända till den 1 april (hoppeligen inte ett dagens skämt)  då Malte Perssons diktsamling ”Underjorden”, utkommer, innehållande sonetter från Stockholms tunnelbana.  En av de många färder ner i underjorden som alltid varit poesins signum!