Version:1.0 StartHTML:0000000184 EndHTML:0000003641 StartFragment:0000001727 EndFragment:0000003605 SourceURL:file:///Users/marielundquist/Desktop/Blogg%2025.11.10%20(kopia).doc

Igårkväll, på väg till Stockholms Poesifestival i Stockholm snubblad jag över de unga Sverigedemokraternas  utomhusuppläsning i den nordiska iskylan. En uppläsning av vad de rubricerade som ”äktsvensk poesi”. ( i motsats till den mer internationellt präglade som de ansåg lästes upp inne på poesifestivalen..). Greps av en lätt overklighetskänsla ( och ett tilltagande raseri…) över att höra hur stroferna från Carl-Mikael Bellmans epistlar plötsligt reciterade som nationalistiskt alibi och blev ännu mera förundrad, för att inte säga förbannad, över att höra hur namn som Vilhelm Moberg och Carl - Jonas Love Almqvist, användes för samma syften…Man undrar onekligen över hur mycket de unga recitatörerna satt sig in i just dessa författares livsöden och för vilka syften de skrev sina verk…

 

Inne på Poesifestivalen kunde man bland annat höra den palestinska poeten Ghayath Almadhoun som jag tidigare berättat om här i bloggen läsa en dikt som bestod av 33 ord för öken på arabiska – det lär finnas 1000 totalt. Poeten Ann Hallström fick Mare Kandre-priset för sin senaste diktsamling ”Saknaden”  -en slags roadmovie med Indonesien som bas, en stark, filmisk diktsvit som håller läsaren i ett hårt grepp genom alla sidor. Japanen Tomomi  Adachi gjorde ett ljudperformance där han använde sin egen kropp som instrument och resonanslåda. En språkvidgning som förvandlade språk till läte och läte till språk