Bokcirklar – i all ära (fast ibland sörjer jag att det där underbara intima och hemlighetsfulla parförhållandet mellan läsaren och det enskilda verket som äger rum i tysthet i den egna kammaren, alltmer verkar ersättas av dessa kollektiva läsorgier…), nu senast i Dagens Nyheter där tre personer läser Karl-Ove Knausgårds fantastiska romanserie ”Min kamp”.  Inte känns det direkt som om kollektivläsandet här gjort cirkeldeltagarna mer lyhörda för romanen, snarare tvärtom. Alltför mycket av vad de säger verkar handla om författarjagets moral, (som de fördömer), ”får man verkligen bli trött på sina barn?” etc, etc. De tycks glömma att det här är ingen handbok i föräldraskap, som ska förmedla vett och etikett i barnuppfostran, utan ett skönlitterärt verk som gestaltar en människas alla motsägelsefulla och ibland helt orationella och till och med otrevliga känslor och tankar. Vad vill de ha, uppbygglig litteratur om den perfekte, politiskt korrekte mannen? Om jag inte vore så mot generaliseringar skulle jag säga att det är en svensk sjuka, den enda cirkeldeltagaren med ett danskklingande namn, verkar ha en helt annan förmåga att fatta att det handlar om en skönlitterär gestaltning och att det är fullt möjligt att uppskatta och ta till sig en bok, även om den skildrar en människa, vars handlingar man inte uppskattar. 

I dagens DN fick vi i alla fall en påminnelse om en annan av Knausgårds tidigare böcker, ”En tid för allt”, också den översatt till svenska, ni som vill höja blicken lite ovanför det politiskt korrekta, gå till biblioteket och låna den, den inleds med en underbar lång och vindlande essä om änglar, som lyfter en långt över den ibland alltför trånga ankdammen.