Tillbaka i Stockholm efter ett tvådagars besök i ett vintrigt Umeå för att övervara en doktorsdisputation på Universitetet. Dock inte i litteratur, utan det här handlade om något helt nämligen immunosuppresiva exosomer. Måste erkänna att fast jag inte förstår så värst mycket av vad det hela handlar om – (hjälpligt har jag fått det förklarat som att det handlar om immunförsvarets sätt att luras på ett liknande sätt vid både graviditet och cancersjukdom - ) går mitt poetiska jag ändå stenhårt igång på dessa främmande och tungvrickande ord….Efter den lyckligen genomförda disputationen följde fest och middag och eftersom jag hade äran att få hålla ett av talen till den nyblivna doktorn tog jag förstås hjälp av en av de mest tankevidgande poeter jag vet, nämligen Wislawa Szymborska. Här en (förkortad)  av hennes tänkvärda dikter för doktorer såväl som för andra:

 

VIMMELKANTIG

 

Jag är den jag är.

En ofattbar slump,

liksom varje slump.

 

Andras anfäder

kunde ju ha varit mina,

och från ett annat bo kunde jag ha flugit ut,

under en annan stubbe

krupit fram i mitt skal.

 

I naturens garderob

hänger dräkterna på rad.

Spindelns, måsens, hasselmusens.

Varje dräkt sitter som gjuten

och bärs snällt och lydigt tills den slitits ut.

 

Inte heller jag har valt,

men jag klagar inte.

jag kunde ha varit någon

mycket mindre personlig.

Någon i ett stim, en myrstack, en surrande svärm,

en landskapets småsak som rister i vinden.

 

-        - - - - - - - - - - -

Ödet har hittills varit mig

tämligen bevåget.

 

Jag kunde ha blivit utan

minnet av de goda stunderna.

 

Jag kunde ha berövats

lusten att jämföra.

 

Jag kunde ha varit mig själv – men utan häpnaden,

och det skulle ha betytt

att jag var någon helt annan.