Har alltid gillat när saker och ting sammanfaller och oväntade samband uppstår. I dikten såväl som i verkligheten.  Idag när jag satt och kollade i fotografen Gerry Johanssons fotobok ”Ulan Bator” med bilder från den mongoliska huvudstaden ramlade plötsligt en diktsamling med mongoliska dikter,  översatta till svenska, via engelska, av Joar Tiberg och Gunnar Svensson, ner i brevlådan.  ”En väldigt stor vit elefant” heter boken, utgiven (som så många andra böcker från udda och intressanta språkområden) på bokförlaget Tranan. Att mongoliska är ett för svenska ögon inte helt lättåtkomligt språk, blir jag varse direkt på bokomslagets flikinsida. Där står nämligen namnen på de medverkade poeterna uppräknade: Tsogdorjin Bavuudorj, Davaadorjiin Enkhboldbaatar, Rentsendorjiin Enthuya Emüjin, för att nu bara nämna några…

I bokens förord beskrivs några av de nästan oöverstigliga problem som översättarna ställts inför. Det mongoliska språket placerar gärna två ord, ofta verb,  tillsammans så att de ska ge kraft åt varandra, på ett sätt som skiljer sig från vad orden betyder var och en för sig. Att återskapa detta i en översättning är hart när omöjligt. Inte heller den mongoliska traditionen att börja varje diktrad med samma bokstav har man kunnat behålla – jag kan livligt föreställa mig hur detta skulle förvandlat dikterna till något ganska så avlägset från originalet..

Att dikten hur som helst brygger över de nationella gränserna visar väl om inte annat de här raderna av en av bokens kvinnliga poeter:

En sorgsen natt

slår tungt regn mot fönstret

någons långa skugga

krypande över gatorna

släntrar över med släpande ben

och hejdas på tröskeln

Kanske är det ensamheten

jag en gång skakade av mig