”Orden har en livsssida inåt, ett köld-och marionettansikte utåt. De måste kläs av. De måste ner i ett bad. Deras relationer till varandra måste förändras, förvandlas.

(…)

”Ursprungsupplevelsen: att det vanliga talet ljuger.”

Citatet här ovan kommer från författaren Birgitta Trotzig och återfinns i hennes bok  ”Jaget och världen” från 1977. Häromkvällen under källarvalven på Forum på Sigtunagatan i Vasastan, Stockholm, fick dessa ord verkligen kropp och gestalt under en lång och vindlande kväll till Birgitta Trotzigs ära. Musiken, vald av hennes själv: Arvo Pärts ”Fratres”, körsång á capella, tenoren John Daszak i ensamt majestät (det är en alldeles särskild upplevelse att sitta så nära en operasångare, ingen upphöjd scen, ingen dekor, bara rösten med det stora omfånget en halvmeter framför öronen), ackompanjerade texter ur hennes verk som lästes av olika författarkollegor. Och visst händer det alltid något med en författares verk när texten läggs i en helt annan mun, med ett helt annat idiom, en helt annan energi. Som när man blandar två färger och fåt någonting tredje, svårt att definiera, utblandat, förstärkt, förändrat…Särskilt tydligt blev det när Peter Kihlgård läste ur ”Till det levandes lov”, hans energiska attack på orden fick dem att skjutas runt i rummet, Anneli Jordahl inledde sin läsning med en fråga, som hon också genast själv besvarade: ”Birgitta Trotzig, arbetarförfattare? Ja!” Och bevisade sin tes genom att läsa ett stycke ur Dykungens dotter som är en svidande gestaltning av dem som står längst ner på samhällstegen.

Trotzig är ju framförallt romanförfattare och essäist. Vilket inte hindrat henne att ha insiktsfulla tankar kring poesin. Med mig från kvällen bar jag senaste numret av tidskriften ”Kritiker”, helt ägnat hennes författarskap. Där hittar jag några briljanta rader hon skrivit just om poesin: ”För poeten är bilderna en väg in i honom själv, redskap för att kunna brytas upp, öppnas. Han lämnar dem efter sig som slocknade spår, han själv är för länge sedan borta. I och med att han skriver ner bilden lämnar han den – han har använt sig av den, och så gått djupare in i sitt eget liv”.

Om jag byter ut han mot hon i stycket ovan känner jag igen mig själv i skrivakten, som om Birgitta Trotzig stått intill mig i själva skrivakten och genomskådat något av det som är fördolt för mig själv.