Suttit hela förmiddagen och ändrat personlig pronomen i en text (för en gång skull ett försök från min sida att skriva prosa – en slags svit av korta betraktelser som tillsammans formar en berättelse på 120 sidor. (jo jag vet att det finns automatändring på datorn men då ändras också alla andra ställen i texten där något som liknar detta specifika personliga pronomen förekommer…och sen får man ett helvete med att gå igenom minsta bokstavsböj för att korrigera alla små, små fel som gömmer sig –) Dessutom och kanske viktigare – händer det alltid något när man tvingas till närläsning av sin text för hundrade gången. Små saker som tidigare gått obemärkta förbi, blir plötsligt synliga och man får en ny känsla för hela texten, ser var den svackar och var den lyfter, kan i bästa fall staga upp eller rasera (ibland är det faktiskt det som är meningen..) . Den här gången handlade det om att byta ut textens genomgående ”jag” till ”hon”, alltså byta perspektiv från första person till tredje.  En liten enkel detalj som gör en himmelsvid skillnad – plötsligt fåt texten ett avstånd, blir inte lika påträngande, fåt en svalka, en lätt stilisering, inte det där lite småkladdiga förtroliga tonfallet. Eller är det bara inbillning?  Bara tiden kan svara på denna fråga och andra farhågor… Njutningen i det här till synes perversa pedantarbetet ligger ändå i att man faktiskt har en text att utgå ifrån, det finns något att jobba med. Inte det tomma vita arket där ingenting någonsin tycks vilja låta sig framkallas…Så kan alltså en oktoberförmiddag se ut från författarperspektiv – löven utanför träden skiftar i rött guld, min skrift är ännu bara svart och vit, kanske kommer något av omvärldens alla färger kasta sitt ljus över den..