Nuruddin Farah, Ngugi wa Thiongo, Lubna Ahmad, Petina Gappah, Sefi Atta, Shailja Patel – namnen på författarna från den afrikanska kontinenten låter som ett alfabet som vridit sig ut ur sina positioner och sjunger i en ny tonart. Här i ett regningt Göteborg öppnar sig plötsligt nästan hela den afrikanska kontinenten under Bokmässans tak och får den gråa himlen att spricka upp. Känns otroligt välgörande så här tätt inpå det valresultat som fortfarande känns en smula skakigt i benen, med tanke på rasimens framsteg i parlamentet.

 Världen kommer till Sverige. Men att också det motsatta kan inträffa – att Sverige kommer ut i världen, blev tydligt på ett seminarium igår som handlade om att översätta Harry Martinson till engelska, i samband med att det nu kommer ut en ny antologi ”Chickweed Wintergreen” (Duvkulla, Skogsstjärna på svenska) av Martinsons dikter på engelska, i översättning av Robert Fulton, som också översatt bland annat Tranströmer. Fulton gjorde en träffande beskrivning av poesiöversättarens värv när han jämförde sig själv med en pianist som spelar Beethoven – pianisten ska ge oss Beethoven och inte sig själv. Och även om det säkert behövdes ”något av en poet” hos en översättare som översätter poesi, påpekade Kjell Espmark som också var på plats, att det numera finns en far, när poeter från stora språkområden översätter poeter från små – att de annekterar dikten, skriver om den och gör den till sin. En sorts ”poetisk kolonialism” kallade han det…Politikens termer sträcker sig in i dikten, som ju alls inte är den världsfrånvända konstart en del vill göra den till….