Tänk att Gunnar Ekelöf sent om sider skulle göra ett inlägg i valdebatten!  I radioprogrammet Biblioteket som nyss sändes och med fördel kan återupplivas och lyssnas på på nätet, Sveriges Radios hemsida,  hade Marie Lundström fått den geniala idén att ställa ett antal partpolitiska företrädare inför nedanstående dikt av Gunnar Ekelöf, be dom läsa den och sedan kommentera.  Och vad händer?! Det är som om dessa välkända röster: Peter Ericsson, Mona Sahlin, Lars Ohly, mfl plötsligt genomgår en språklig förvandlingsakt; de säger intressanta eftertänksamma saker, hyser hopp och tvivel, uttrycker all den komplexitet som det vanliga politiska språket aldrig låter sig inrymma. Fram träder inte längre ett antal klonade heltidspolitiker, utan några människor som på ett mycket levande sätt ger uttryck för sitt grubbel över livets stora existentiella frågor. 

Mona Sahlin tolkade dikten som varken positiv eller negativ: ”den är sig själv” (när har politikens slagträn fått denna komplexa tolkning?) och beskrev den som ett blåmärke, ”som man måste trycka på ibland för att man inte kan gömma sorgen”. Lars Ohly, talade om poesin som en uttrycksform som är annorlunda och kräver mer tid och eftertanke än prosan: ”och det ska vi vara glada för – att det finns författare som tänkt att läsaren faktiskt har kapacitet att anstränga sig en smula”.  Kulturministern själv, Lena Adelsohn-Liljeroth, talade om de ”ofullgångna varelser” som dikten beskriver och berättade att hon själv inom sig haft en ofullgången dröm om att bli präst.  Miljöminister Andreas Carlgren bekända att dikten kanske inte hade lika stor inverkan på honom idag som när han läste den i tonåren och blev oerhört suggererad.  Nu hade han inte längre samma känsla av ett dömande överjag inom sig utan kände att han vågade uppträda som ”den stolta homosexuella man jag är”.

Kunde man rösta på det här radioprogrammet i valet skulle jag göra det! Lyssna själva på sr.se!

En värld är varje människa

En värld är varje människa, befolkad

av blinda varelser i dunkelt uppror

mot jaget konungen som härskar över dem.

I varje själ är tusen själar fångna,

i varje värld är tusen världar dolda

och dessa blinda, dessa undre världar

är verkliga och levande, fast ofullgångna,

så sant som jag är verklig. Och vi konungar

och furstar av de tusen möjliga inom oss

är själva undersåtar, fångna själva

i någon större varelse, vars jag och väsen

vi lika litet fattar som vår överman

sin överman. Av deras död och kärlek

har våra egna känslor fått en färgton.

Som när en väldig ångare passerar

långt ute, under horisonten, där den ligger

så aftonblank – Och vi vet inte om den

förrän en svallvåg når till oss på stranden,

först en, så ännu en och många flera

som slår och brusar till dess allt har blivit

som förut. – Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro

när något säger oss att folk har färdats,

att några av de möjliga befriats.