PLANKET är en institution bland svenska fotografer.  Ett falurött, något ankommet tvåmeter högt träplank i Vitabergsparkens utkant på söder i Stockholm. Här i det fria har det visats fotografi en enda dag i augusti ända sedan 1982, men en generös blandning av kända och okända fotografer.  I år var det dags igen, i omväxlande sol och ösregn, strosade publiken (när den inte tog skydd under trädkronorna) bland bilderna, minglade, hade picknick, möttes och skildes. Anders Petersen visade en magnifik vägg av uppemot hundratalet små bilder, tätt fastklamrade vid varandra i ett fotografiskt lapptäcke av högsta klass. När regnet började falla monterades de dock blixtsnabbt ner och resten av tiden kunde man bara se spåren efter dem i form av en ansenlig mängd vita häftstift , effektfullt instuckna i det röda planket. Också det en fotografisk installation…

Att bilder måste skyddas från regn fick mig att minnas en uppläsning, en regnig majdag på Skansen, också den i det fria, när en plötslig regnskur suddade ut diktens bläckstråleskrift på papperet framför mina ögon, samtidigt som jag försökte läsa allt snabbare för att hinna ikapp texten som var på väg ner mot marken i en allt svartare rännil…Minns att jag sorgset tänkte att detta var en gestaltning av hur elementen brottar ner dikten som jag aldrig skulle kunna återge lika vackert och slutgiltigt  om bokstäverna stannat kvar på papperet…