Copacabanas litterära tisdagskvällar är igång igen på Bergsundstrand på Stockholm söder. Ett vattenhål för den som söker substantiella, generösa, gedigna och oförutsägbara samtalsvandringar i litterära världar. Häromkvällen var det dags för temat minne och glömska, gestaltat av Magnus Florin med sin bok ”Ränderna”- en slags nedstigning i minnets arkeologi, via ett besök i lekterapins sätt att bygga världar och återuppleva och förändra minnet –( inte helt olikt den litterära skapelseprocessen för övrigt) och poeten Eva Ribich som i sin senaste diktsamling  ”Det är vatten så lång jag kan se och längre” med det enklaste av språk vandrar över en tunn yta, där de enkla orden är de enda som gör att språket bär, över hela den verklighet som ligger där under och jäser. Att ”enkelt” inte  bara är enkelt blir tydligt vid en långsam läsning av hennes böcker, eller som Amelie Björk, litteraturkritiker och en av kvällens medsamtalare så fint uttryckt det i en recension: ”Långsamläsningen av Ribich är en motståndshandling mot all världens stress och smarthetskrav”. 

Magnus Florin talade om det komplicerade begreppet ”självbiografiskt” och ”personligt” i litteraturen. Är inte alltid det ”jag” som framträder i texten en konstruktion, en skapad gestalt som förvisso kan ha mycket gemensamt med författaren själv, men som likafullt är en avbild, ett collage av olika bitar av en person, nedmonterade och hopsatt igen. Inte för att dölja något, eller för att luras, utan för att det är enda sättet att  gestalta en verklighet; att bygga den på nytt. Han redogjorde för den erfarenhet man ofta har som författare, att den text som läsaren uppfattar som minst personlig och självbiografisk kanske är just den där man kommer närmast jagets kärna, medan den text som på ytan kan verka självutfläkande och avslöjande i själva verket döljer betydligt mer än den visar…