Kämpar med sista sluttampen av översättningen av Fosses dikter, till urvalsutgåvan som ska komma redan i höst.  (En stor fördel med små förlag – vägen från färdigt manus tills dess att man håller boken i sin hand kan vara så kort som några få månader! – förefaller nästan som ett under om man betänker stora förlags väntetider som ofta kan handla om flera år..) . In i det sista handlar det om val, val och åter val…val som kanske måste göras om i skenet av den långa processen – hittar plötsligt små små saker som kanske kunde ha tolkats på ett annat sätt – den långvariga nedstigningen i en text gör en hemmablind – plötsligt när man begivit sig en liten bit bort, kan saker och ting bli (skrämmande) tydliga igen. Vad är det som jag ser och inte ser? Vad döljer sig i textens alla irrgångar?  I värsta fall något som inte kommer att uppenbaras förrän jag öppnar den färska boken för första gången och drar in lukten av trycksvärta… då först kan man se vad det verkligen står där på sidan…

För att skingra tankarna gjorde jag en kort avstickare in till Sergels torg igår och besökte Kulturhusets nya (eller nygamla) bibliotek, nu nerflyttat till bottenvåningen, i nivå med Plattan utanför alltså.  Där det låg från början om jag minns rätt,  då huset invigdes ngn gång i mitten av 70-talet, kunde man också flanera rakt in från gatan och lägga sig i några mjuka kuddar och lyssna på musik eller bläddra i de senast utgivna böckerna. Nu har det tillkommit en liten informell scen med sköna fåtöljer, som gjord för  opretentiösa samtalsstunder kring språk och litteratur,  och bara en genomskinlig glasvägg skiljer verkligheten i böckerna från verkligheten där utanför, precis som det ska vara – genomskinligt och uppenbarat..