På Nässjö poesifestival tidigare i somras hörde jag Christine Falkenland läsa ur några av sina diktsamlingar – skarpt, distinkt, varje bokstav utskuren med kolstålskniv, och ändå med en befriande liten biton av humor och självdistans. Hon är en av dessa poeter som delar sina håvor mellan dikten och prosan (och på senare tid har ännu en genre tagit plats i hennes författarskap, nämligen bilderboken.) När någon i publiken hoppades att hon snart skulle ge ut en ny diktsamling igen sa hon, snabbt och lite sorgset: ”Säg det till min förläggare!”  Men hon gav också tips om hur hon själv gör när poesimotståndet blir alltför kompakt på förläggarsidan  - ngt som inom parentes sagt är svårt att förstå när det gäller en så eminent lyriker som Christine Falkenland – nämligen att man kan smuggla in sina dikter också i något som kanske på ytan mera liknar en roman….Tanken känns igen från två romaner som jag nyligen sommarläst: Janet Frames fantastiska, med den för årstiden passande titeln ”Mot ännu en sommar” där diverse nyzeeländska poeters alster smugglats in i berättelse och också har en väsentlig roll i den, och så Birgitta Lillpers senaste roman ”Om du fick tänka dig ett hem”, där poesin och romanens språk flätas samman till en alldeles oefterhärmlig egen dialekt som i sig själv upplöser rågången mellan berättelse och dikt.