Det är numera ofta på landsortstidningarnas kultursidor som man kan hitta påminnelser om udda guldkorn i bokutgivningen. Särskilt i Helsingborgstrakten där jag för närvarande befinner mig och där Helsingborgs Dagblad är den dagstidning som gäller. HD har sedan länge en ambitiös kultursida med många författare som recensenter och skribenter. För den som inte finns i trakten går de ju utmärkt att läsa tidningen på nätet: hd.se  I morse hittade jag till exempel en notis om en diktsamling ”Et leskur for vinden” , en nyutkommen, postum diktsamling av Mia Berner,  oförglömlig författare, poet, filosof, som avled i december förra året. Också känd för sin bok ”PS – ett sorgeår”, om sitt liv tillsammans med den finske poeten Pentti Saarikoski. Mia återvände några år innan sin död till sitt hemland Norge, och där i Oslo, fick hon strax en slags kultstatus, som gjorde att många unga norska författare vallfärdade till hennes sjukbädd. Bland annat poeten Steinar Opstad, som jag själv haft glädjen att översätta till svenska. Nu har han ställt samman denna samling av Mias dikter och också skrivit ett belysande efterord. Han var också hennes bollplank vad gäller dikterna under flera år, och bland det sista hon, då 86 år gammal(!) fick höra av honom, dagen innan hon dog, var att boken – hennes första diktsamling, blivit antagen av det norska förlagt Kolon. Steinar Opstad ger en vacker karakteristik av Mia Berner som person: ”Hun elsket å finne nye sparringpartenere. Hun likte å påvirke folk, særlig unge mennesker. Hun tog i positiv forstand stor plass, men på vegne av sine dikt var hon beskjeden og totalt ujålete” (För er som behöver en hjälp på traven med norskan betyder det fantastiska ordet ujålete, ngn som är motsatsen till tillgjord, alltså naturlig, chosefri.)

Här en dödsdikt ur den nya samlingen, tillägnad Pentti Saarikoski. (”skjærene i fuglekassa” är alltså skatorna i fågelholken)

I en skog i Karelen

Det er mandagsmorgen

og frosten er borte

når jag går med osteskorper til

skjærene i fuglekassa,

som jag snekret til ham i fjor jul.

Pentti har jeg lagt på tre alen

dyp i en skog i Karelen.

Jeg stilte meg opp for å skyfle

og lot sandjord og steiner dunke

mot kistelokket,

og jeg tenkte.hvordan skal jeg

kunne lese

et dødsdikt til ham nå då han

ikke lenger

kan si om det duger?