En marodör – om än ack så liten har tuggit i sig alla mina krasseblad, ätit upp dem intill benet så att bara de tunna bladskelettrådarna fladdrar i vinden. Också knopparna på mina ännu ej utslagna rosenskäror verkar vara ett begärligt byte för denna än så länge namnlösa och osynliga lilla fiende. Eftersom naturen visar sig vara så stor och svårbekämpad vänder jag mig till kulturen, närmare bestämt litteraturen och dess underbara förmåga att klassificera och systematisera. I min sommarbokhylla finner jag en hopvikt bunt papper, kopierade ur ”Insekternas litteraturhistoria”. (De har alltså en egen! – precis vad jag länge misstänkt – dessa kryp är inte så enfaldiga som de kan verka vid en hastig anblick..) Här skriver författarna till denna bok om artrikedomen av just insekter i Tomas Tranströmers dikter. I samlingsutgåvan av hans dikter har de hittat inte mindre än 39 olika tillfällen då insekter nämns vid sina (naturligtvis hos en äkta entomolog som Tranströmer!) rätta namn. Hör bara här på uppräkningen av insektsförekomster i dikterna – en dikt i sig:

Trollslända

Gräshoppa

Syrsa

Cikada

Kackerlacka

Myra

Bi

Humla

Guldstekel

Timmerbagge

Eldfluga

Lysmask

Barkborre

Fjäril

Nattfly

Flugor

Mygg

Vem av alla dessa som är skyldig till uppätningen av mina krasseblad, förtäljer inte denna litteraturhistoria, snarare handlar det kanske om en individ ur snigelsläktet – jag får kolla huruvida även dom har sin egen litterära kanon…