Vi som sprids omkring som splitter, som regnar omkring som slamsor,

vi ber så hemskt mycket om ursäkt

 

inför denna civiliserade värld, enskilt, individ för individ, män, kvinnor,

barn, för att vi helt oavsiktligt

 

dykt upp i era trygga hem utan tillstånd. Vi ber om ursäkt för de avtryck

som våra inälvor lämnat i era

 

snövita minnen och för att vi gjort repor på bilden av den perfekta och

naturliga människan i era ögon

 

Skamlöst har vi hoppat rakt in i nyhetssändningarna och dykt upp på

internet-och-tidningssidorna

 

nakna så när som på vårt blod och våra förkolande lik. Vi ber all som

inte vågat titta direkt på våra

 

sår för att inte drabbas av illamående om ursäkt, alla som inte kunnat

avsluta sin kvällsmat efter att ha

 

överraskats av vår nyskördade bild på teve: vi ber om förlåtelse för det

lidande som vi orsakat alla er

 

som har sett oss på detta sätt, osminkade rester och stycken som inte

sytts ihop eller plockats upp innan

 

vi visade oss på skärmen. Vi ber även de israeliska soldaterna om

ursäkt, de som hade det besvärliga

 

uppdraget att trycka på avtryckarna i sina flygplan och tanks för att

spänga oss i bitar. Förlåt oss för

 

den otäcka bild som vi blev efter att ni siktat rakt på våra mjuka huvuden och förlåt oss för alla de timmar

 

som ni måste tillbringa på psykiatriska kliniker för att åter bli de

människor ni var innan ni förvandlade

 

oss till vidriga kroppsdelar som förföljer er när ni ska sova. ja vi är de

saker som sågs på skärmen och

 

i pressen, och om ni anstränger er hårt för att samla ihop resterna som

i ett pussel kommer ni att få en

 

klar bild av oss, så klar att ni aldrig kommer att kunna göra någonting

mer.

 

Den här långa dikten återger jag som en påminnelse om att i denna ljuva sommartid pågår världens alla hemskheter likafullt och lika ständigt som alltid, fast de känns så långt borta när man om kvällen går runt i sin daggvåta trädgård och luktar på den ljuva rosen Frühlingsduft… Dikten, som ju verkligen är ett exempel på att också pennan kan vara ett verksamt vapen, är skriven av Ghayath Almadhoun och översatt av Tetz Rooke. Ghayath är en palestinsk poet som jag första gången mötte i Damaskus, Syrien, under de poesidagar jag medverkade i där, och som jag tidigare rapporterat frän här i bloggen. Sedan två år tillbaka befinner sig Ghayath här i Sverige, han kom hit på en inbjudan från Poesifestivalen ”Bagdad Café” i Tensta, och han har ansökt om asyl här, men efter beslut av migrationsverket riskerar han nu att vilken dag som helst utvisas till ett okänt öde. En stödkommittée bestående av svenska författare och andra har bildats på Facebook. Ett sätt att inte glömma bort världen utanför sommar-Sverige är att gå med i den.