Befinner mig plötsligt i Nässjö och Sörängens folkhögskola på den poesifestival som pågår där varje sommar sedan 24 (!) år tillbaka.  I programmet läser jag ”Baudelaire slog fast att varje människa kan klara sig utan mat i två dagar, men utan poesi – aldrig. På Sörängen behöver du inte välja”. Och att det valet sannerligen inte föreligger här måste man definitivt instämma. Poesi, poesiseminarier och fika, lunch och middag varvas under dygnet, så att både hjärtat, hjärnan och magen får en komplett kosthållning. Det enda som inte visar sig från sin bästa sida är vädret – kulet och stormigt som i november, fast det ska föreställa svensk försommar… Men den polska rödvita flaggan är hissad och fladdrar vackert i blåsten. Detta som en hommage till de tre polska poeter, Adam Zagajewski, Pawel Marcinkiewicz och Agnieszka Wolny-Hamkalo som finns här på plats. Idag hade vi ett seminarium kring den rika polska poesin där också jag medverkade – visserligen inte polsktalande – men trots det har jag fått förtroendet att skriva förordet till en diktsamling av Zagajewski som kommer ut på svenska ( i Anders Bodegårds översättning) i januari 2011, under det fantasieggande namnet ”Antenner i regn”.

Som antenner i regn, lika drypande och spejande, kände vi poeter oss kanske också i förmiddags när vi hade en poesiuppläsning på gågatan utanför Systembolaget i centrala Nässjö, åhörda av några tappert lyssnande i snålblåsten. (Bland annat en frenetiskt stickande äldre dam på en parkbänk – vilket föranledde Adam Zagajewski att viskande berätta för mig om de stickande franska kvinnor som under franska revolutionen kunde ses sittande vid giljotinerna, ivrigt beskådande vad som där skedde..)

Här ett smakprova från en festivalens polska poeter, Pawel Marcinkiewicz, tolkad till svenska av Irena Grönberg:

Skuggtimmen

Det är ännu ljust, fast de första kvällsfacklorna

           närmar sig från väster,

färgar så sakat av sig på betongen och alla ljuden

           klingar plötsligt så rent,

cigarettändarklicket, klackklappret, billarmtjutet,

                och formerna klarnar

och sakerna överträder sina skarpa gränser, oh varje stund

                    har sin egen färg,

går in i sig själv, in i den gyllene tidsartären,

                och ljusen tänds

i fönstren och genom persiennerna som ännu är öppna

                syns hur man stökar i köken,

packar upp matkassarna, barnens vilda lekar,

                men till slut

svalnar det skyhöga fyrverkeriet, explosionen av rött,

                blänkets svimning,

och den första stjärnan tänds i asklådans glöd

                och efter den de dödliga systrarna.