Var på Birgitta Ulfssons litterära kabaré: ”Visor medan man lever” på Dramatens stora scen, fullsatt och förväntansfullt i den stora salen, när denna eminenta skådespelerska, sångerska och recitatör, gav generösa exempel på sin mångsidiga begåvning genom att läsa dikter av Eeva Kilpi, Gunnar Björling, Claes Andersson, Tomas Tranströmer mfl och också en fantastisk monolog av Christer Kihlman om det komplexa och alls icke entydigt svartvita förhållandet mellan en stark kvinna och en svag man. Kanske är rollerna i själva verket ombytta, eller i alla fall mer motsägelsefulla än man kan tro vid en första anblick…Den här föreställningen har givits inte mindre än 290 (!) gånger runt om i Norden och jag känner mig stolt att själv vara en av poeterna som fått bidra med en dikt till föreställningen, dikten är hämtad ur min första diktsamling ”Jag går runt och samlar in min trädgård för natten”:

Den objudne kommer sällan ensam. Han släpar

på ett tungt bagage av barn, före detta fruar

och andra hjälplösa släktingar. De liknar ett

cirkusfölje. Ett sånt man kunde möta ute på

landsvägarna förr i tiden. När man var liten

och satt i baksätet. En stark lukt svepte

förbi och blev kvar. Samma lukt utgår från

den objudne. Samma lockelse att få tillhöra

hans främmande släkte.