Passerade genom Dramatens vindlande smala gångar där kläderna till Pygmalionuppsättningen hängde i platspåsar och snubblade över diverse märkliga scenografiska föremål, på väg till en förkollationering av Jon Fosses pjäs ”En sommardag” som har premiär i oktober på Målarsalen, högst upp på Dramatens vind. Alltid lika pirrigt att få höra sin översättning filtrerad genom skådespelarnas munnar vid en allra första genomläsning. Minsta felrytm och krångel i överförandet av nynorskan till svenskan, avslöjas obevekligen. Det känns som att bli avklädd inpå bara kroppen.  Hur kan de ord som lät så välbekanta och självklara i min egen mun, (där jag alltid mumlar dem högt under mitt tolkningsarbete) låta så främmande med bara en liten lätt förskjutning av tonläge och betoning, när någon annan uttalar dem? Men ibland händer också motsatsen. Ord och fraser som liksom bara flöt med i texten står plötsligt ut när någon annan säger dem och glänser, ljuder alldeles som det känns, perfekt placerade i sitt sammanhang.. Skådespelarnas närvaro och erfarenhet att hantera text märks direkt och kan ibland göra underverk med och förvandla de mest triviala fraser. Ändå handlar det förstås om att man hela tiden måste var trogen textens intentioner, avlyssna dess ton, vad är det för slags text, kanske ska den inte alls glänsa, utan tvärtom vara lite trött och avskavd, nästan grå…