”Vietnam är nära/nära som ett löfte/ att efter natten bryter dagen fram”. Så sjöng vi i början av 70-talet och en dag som idag känns Gaza lika nära och det övergrepp mot en fredlig båtkonvoj som skedde utanför detta arma lands kustremsa i morse, lika smärtsamt nära som om det hade ägt rum här i Östersjön…

Jag tänker på mitt lilla förlag Ogarit, beläget i Ramallah, som givit ut min bok ”En enkel berättelse” på arabiska, och hoppas på att de som jobbar där och alla andra i Gaza som lever under så svåra omständigheter, ändå idag får reda på med vilken vrede i stort sett alla länder fördömer den israeliska attacken mot Ship to Gazas hjälpsändning. Idag vill jag bereda plats här för en av arabvärldens största poeter, också han bosatt i Ramallah, Mahmoud Darwish, som gick bort alldeles för tidigt , för två år sedan, 67 år gammal. Darwish som i en intervju i Svenska Dagbladet en gång definierade sin poetiska uppgift genom att säga:  ”Min uppgift är att uppfinna hoppet”, skrev om uppbrott och exil, men värjde sig också för politiska övertolkningar av sina dikter som ofta skildrade världspolitikens påverkan på vardagslivet:

Jag skrev tjugo rader om

kärlek

och det förekom mig

som om belägringen drogs

tjugo meter tillbaka

Jag låter Darwish få sista ordet denna dg med en dikt ur boken ”Tillstånd av belägring” från 2002.  Den svenska tolkningen är gjord av Kerstin Eksell och Henry Diab.

Vi lagrar vår sorg i krukor, så att inte

soldaterna ser den och firar belägringen,

vi lagrar den till andra årstider,

till åminnelse,

till någon händelse som plötsligt dyker upp på vägen.

När livet blir normalt

skall även vi sörja de personliga angelägenheter

som skymdes av stora rubriker:

vi märkte inte blödande småsår inom oss.

I morgon när platsen tillfrisknar

ska vi också förnimma det mindre viktiga