”De österrikiska skulptörerna gör den värsta dyngan och skördar det största erkännandet för den, det är typiskt den här stupida tiden.  Dagens österrikiska kompositörer är ju allihopa bara småborgerliga ton-idiotörer, vars konsertsaladynga stinker ända till himlen. Och de österrikiska författarna har tillsammans överhuvudtaget inget att säga och kan inte ens skriva det de inte har att säga”.

Nej, det är inte jag som har drabbats av ett oresonligt hat mot Österrike – utan förstås den omisskännlige österrikiske författaren Thomas Bernhard som på det här svavelosande sättet uttrycker sitt förakt för hemlandets kultur.  Texten återfinns i den nyutgivna boken ”Gamla mästare” som ges ut av det idoga lilla förlaget Tranan – alltid en garant för intressant litteratur med stor integritet från andra språkområden. Igår presenterade boken på ett knökfullt evenemang på Rönnells antikvariat i Stockholm. Skådespelaren Michalis Koutsogiannakis (här gäller det att hålla tungan rätt i mun !) från Helsingborgs stadsteater medverkade med en bejublad, spottande, fräsande, uppläsning ur boken, som verkligen tog fram den sataniskt välformulerade humorn i texten..

Bodil Malmsten som varit en slags ambassadör för Bernhard i åratal talade om svårigheten att uttrycka samma sorts vrede över sakernas tillstånd i det svenska samhällsklimatet, präglat av konsensus, och menade att här blir man betraktad som tokig om man uttrycker den sortens oreserverade ilska.

I sitt testamente förbjöd Bernhard att hans pjäser skulle få spelas i Österrike, så djup var hans avsky för det bigotta klimatet i landet, oavbrutet raljerade han över katolicismens makt och det faktum att fd nationalsocialister numera tillåtts röra sig i den politiska maktsfären. Översättaren av boken, Jan Erik Bornlid, (som gjort ett hästjobb!) beskrev Österrike som ett mycket speciellt land, där tex alla nyhetssändningar på TV alltid avslutas med rapporter från Vatikanen och påvens göranden och låtanden..

Att efter den här kvällen leta sig hem på snömoddiga gator, där tidningarnas löpsedlar ropar ut de senaste turerna i Lets Dance som om det vore årets viktigaste händelse, är det inte utan att man längtat efter att någon ska axla Thomas Bernhards mantel också här och lika magnifikt elakt formulera sig om en samtid som håller på att glida oss alla ur händerna..