Ibland när natten  Rör sig grenarna

Som gripna av en stor bestörtning
En vind rörs upp av trädens kronor
Och lammen klättrar upp i lönnens klykor
Katten går rakt in i väggen för att fånga duvan
Den jamar som en kapsåg i himlen
Det slår ständigt upp nya eldar i synfältets periferi

Så genialt, enkelt och närmast ystert kan dikten beskriva det som inte kan förutsägas men som slår oss med häpnad varje dag. Upphovsmannen till ovanstående rader är poeten Björner Torsson, aktuell just idag eftersom han tilldelats Sveriges Radios Lyrikpris! Jag hittar dikten när jag går till min bokhylla och hittar hans bok ”Tidslider” från 1995, med sitt vackra omslag av kalkstensfossil från När socken med kronor av sjölilja. På titelbladet läser jag orden, ” Till Marie från mig Björner”, skrivna med kantiga bokstäver och samma sorts lustfyllda barnslighet som själva dedikationen ljuder av.

Jag minns nu inte hur och när jag fick den, men glad blir jag över dikten och det välförtjänta priset! I Biblioteket har jag nyss, med an jag åt min dagliga havregrynsgröt med kanel och socker lyssnat på poeten i samtal med Louise Epstein. (Repris 9/2 kl 18.15)

Om och om igen slår poeten fast att det enda vi kan veta är att allting kommer att försvinna (kanske en travesti på Faust som jag numera lever med dygnet runt i färd med att översätta och som återkommer till att ”det enda man kan veta är att man ingenting vet”. ). Bäst uttrycks det kanske i titeln på en av hans diktsamlingar ” Stadig är ostadigheet” – efter Lasse Lucidor.

Många gånger i samtalet återkommer han också till sin kärlek för det slitna, det erfarna, de spår som livet lämnar i ansikten, på fönster (”jag har alltid älskat smutsiga fönster!” säger han plötsligt oväntat och en smula provocerande..) och på trappnosarna (inte för inte är poeten också arkitekt) som blir alltmer avrundade efter många steg..

Jag stänger av programmet, berikad, och tar med mig, förutom detta att allt vi vet kommer att gå förlorat, den hoppfulla och hisnande insikten ur Björner Torssons diktsamling ”Fråga hästen”, att som en kontrast till detta måste man också komma ihåg att det vi ser just nu, är alltid helt nytt. Det har aldrig funnits förut, aldrig blivit sett på detta vis…